Flexibilitet och distansarbete

44 procent anger möjlighet till distans­arbete som en helt avgörande faktor när man väljer arbetsgivare, och 83 procent helt eller delvis. Det är en siffra som ökat tydligt jämfört med 2023 års undersökning. Bland de som redan jobbar primärt på distans anser 94 ­procent att möjlighet till distans­arbete är en helt eller delvis avgörande faktor vid val av arbetsgivare. Möjligheten att jobba på distans är mest intressant för de de som är mitt i livet. Varannan (47 procent) svarar ja på frågan om möjligheten till distansarbete skulle vara en avgörande faktor vid val av arbets­givare. Kontorets yngsta (under 25 år) är de som i högst grad svarar delvis på samma fråga, medan seniorerna (+55) peakar bland de som svarar att distansmöjlighet inte har någon betydelse vid val av arbetsgivare. Var tredje senior svarar nej.

Resultatet visar tydliga skillnader mellan de som har kontoret som sin huvudsakliga arbetsplats och de som primärt jobbar på distans. Idag svarar mer än hälften (54 procent) att de arbetar huvudsakligen på kontoret, medan endast var tionde (12 procent) jobbar primärt på distans. 35 procent fördelar sin arbetstid ganska jämnt mellan kontoret och distansarbetsplatsen. Fördelningen mellan män och kvinnors val av arbetsplats är i likhet med förra året förhållandevis jämn, dock väljer något fler kvinnor att jobba mer på distans. Däremot kan vi se att kvinnor upplever att de inte har lika hög själv­bestämmanderätt som män när det kommer till hur ofta de ska vara på kontoret. Mer om det under lite längre ner.

Hur påverkar distansarbete faktorer som samarbete, innovation, välmående och den enskildes produktivitet i arbetet? Årets undersökning visar att de till­frågades bedömning av distansarbetets effekter på såväl samarbete med kollegor, som den egna produktiviteten och det egna välmåendet har sjunkit sedan 2023. Samarbetet blir lidande av distans­arbete, men även produktivitet och välmående visar lägre siffror än tidigare år. Förra året tyckte 65 procent att den egna produktiviteten påverkades positivt av distansarbete. 2024 har andelen sjunkit till 58 procent. 2023 ansåg 67 procent att det egna välmåendet påverkades positivt av distansarbete. I år har den andelen minskat till 57 procent, alltså en minskning med 15 procent. Bedömningen av distansarbetets påverkan varierar tydligt beroende på den svarandes egen arbetssituation. De som huvudsakligen jobbar på kontoret upplever att samarbetet påverkas negativt av distansarbete, i påtagligt högre grad än vad distansjobbarna själva tycker.

De flesta verksamheter har någon form av riktlinjer som styr vad som gäller för distansarbete. Men bara på var tredje företag har alla medarbetare samma riktlinjer, och var tredje låter varje grupp eller avdelning själva besluta om distansarbetets omfattning och ramar. Var femte svarande i under­sökningen uppger att de inte har riktlinjer alls utan ­bestämmer helt själva. Bland de som själva får ta beslut om distansarbete råder en uppenbar könsskillnad. 22 procent av männen gör som de önskar, men bara 17 procent av kvinnorna. Den faktiska skillnaden är 30 procent till männens favör. Är distansarbete en jämställdhetsfråga?

I vår undersökning ställdes frågan: Hur skulle du reagera om din arbetsgivare införde obligatorisk kontorsnärvaro alla dagar i veckan? Totalt 80 procent säger sig kunna acceptera ett närvarokrav (varav 20 procent redan har obligatorisk närvaro). 16 procent hade dock hellre sagt upp sig och sökt anställning någon annanstans.Hos de som redan jobbar primärt på distans hade över 50 procent försökt byta arbetsgivare, jämfört med endast 6 procent av de som redan har kontoret som sin huvudsakliga arbetsplats. Anhängare av obligatorisk närvaro återfinns främst bland mellanchefer och högre chefer och på företag som har mellan 10 och 249 anställda. Däremot förenas anställda i mindre och större företag i en mer kritisk inställning till tvingande närvaro på kontoret. Åldersmässigt skiljer kontorets yngre (under 25 år) ut sig med högst andel positiva till obligatorisk närvaro. Även i denna fråga är det stor skillnad mellan män och kvinnor. 37 procent av männen är positiva, jämfört med 25 procent av kvinnorna. Männen är därmed 48 procent mer positiva till obligatorisk kontorsnärvaro än sina kvinnliga kollegor.